Sorry we're closed...

http://trimazamora.blogspot.com

Vill att det ska bli Mars nu, jag vill iväg. Jag vill komma bort från det här.

Jag vet att allt blir mycket bättre när jag åker, när jag är borta.

Jag förstår inte, varför måste du gör du bort mig så himla mycket, dig själv?

Varför öppnar du inte ögonen och ser dig omkring?

Jag är inte problemet, jag försöker varje dag att göra dig nöjd. Men jag vet att det alltid kommer vara något som är fel.

Jag tänker inte bli nertryckt och sårad mer, jag tänker inte bli det. Jag tänker plugga klart och jag tänker få mitt egna liv och jag tänker ta itu med mina egna problem själv. Jag vet att du inte älskar mig som du ska, jag vet det. Men det gör inget, bara du har någon du älskar. Jag försöker varje dag, men jag orkar inte anstränga mig längre. Den orken tappade jag för länge sen, för jag vet att det inte kommer få dig att älska mig mer.

Jag sitter nu i soffan med Lady Gaga sjungandes i mina öron.

Jag vaknade med en irriterande hosta, vilken ger mig panik. Jag hoppas att det ger med sig när jag är mer vaken.

På måndag ska jag ringa till Högskolan Dalarna för att prata om att eventuellt komma dit på besök och kolla hur skolan ser ut och lärarna och se vilket program som skulle passa mig bäst. Jag har redan hittat ett och hoppas att det kommer finnas kvar hösten -11. Det låter så långt borta men det är det inte. Inte alls, tiden går så snabbt.

Jag vill gå ut och gå. Men det är för kallt, jag vet inte hur kallt det är idag men det ser kallt ut. Det är iskristaller på ett av fönstrena och solens bleka sken gör att det ser ännu kallare ut.

Det sitter fortfarande några enstaka löv kvar på trädet utanför fönstret. Det ser ut som att de håller sig kvar med hopp om att blomma upp igen när våren kommer. Ett hopp om ett nytt liv. De vet egentligen att det inte går, att deras liv slutade när hösten drog in över de. De vet att de dör om de släpper taget, men de gör det inte för att de har ett hopp om att de ska bli vackra igen.

Varje gång det blåser är det något  av löven som släpper taget, ger upp och försvinner ner på marken och bryts ner och bli till jord för att ge näring till något annat liv.

Det är mörk och tyst. Hon ligger där ensam och ser upp i taket, skuggorna är stora och sträcker sig över väggarna som figurer som försöker få tag i henne.

Hon kryper längre in mot väggen och kramar täcket närmare sig så att ingen ska kunna bryta hennes enda skyddande skal.

Främmande ljud överallt och hon känner hur paniken griper tag i henne. Hon vill inte lämna sängen, hon kan inte lämna sängen. Hon ligger där förlamad och hör ljuden omkring henne växa till ett ourhärdligt oljud. Hon vet att det bara är hon som hör ljuden. Hon kan inte göra något för att komma iväg. Hon lever mitt i allt, hon kan inte lämna det.

Tröttheten tvingar henne tillslut in i en orolig sömn med mardrömmar och minnen.

Hon vaknar och solen skiner in genom gardinerna och allt är som vanligt. Det är tyst och hon är säker igen.

Idag har jag insett hur mycket sorg, hat och saknad jag bär på.

Ett hat som sitter där med taggarna utåt och bara väntar på att få komma upp som spya och förstöra för allt och alla. En saknad av något som jag aldrig fått, som är försent att få gräver sig fram mellan alla lager av min kropp och sorgen som svider som tar upp det mesta av mitt liv. En sorg som jag inte har fått bearbeta. Sorgen efter människor jag älskat som bara försvunnit ur mitt liv. Utan att ens ta ett farväl.

Jag saknar, jag saknar ett liv som jag aldrig haft. Gemenskapen, kärleken, närheten och ja... Allt. Jag sitter och tänker, väntar. Väntar på att jag ska förstå varför Gud, ja, jag nämner Gud idag. Varför Gud har gett mig mitt liv, min pappa, min mamma, min fucked up familj. Varför? Vad är syftet? Vad ska jag lära mig av en pedofilisk far och en mamma som inte riktigt vet vad hon ska göra med mig?

Vad ska jag göra? Fly? Jag vet ju att jag mår så mycket bättre när jag bor utomlands.

Är det verkligen att fly, eller är det att ge en själv ett liv. Ett värdigt liv?

Jag vet inte. Kanske vet jag svaret när jag har flyttat. Kanske vet jag svaret redan nu men vågar inte skriva eller berätta det för att jag kanske sårar någon.

Förlorar någon.

Jag förstår nu också när jag skriver att jag även känner en rädsla. En rädsla att förlora, mer än något annat. Jag är rädd för att jag ska bli sårad om jag säger sanningen. Jag är rädd för sanningen. Jag är rädd för det jag vet.

Hatet jag känner, det gräver i mig, det river mig. Hatet är blandat med besvikelse. Jag hatar att jag inte fått samma möjligheter som många andra. Jag hatar att jag aldrig kommer bli den som blir älskad först och mest. Det låter så mesigt när jag skriver. Jag känner mig så irriterad på mig själv att jag ens känner, tänker som jag gör ibland. Jag har blivit sviken så många gånger av de jag älskar mest, den jag ska älska mest. Jag hatar fast jag ska älska. Jag kan inte förlåta, men jag vet att jag borde. Jag sitter inte och ömkar i det förflutna, men det är något som gör att jag inte kan må bra. Något som fortfarande finns kvar. Något som drar ner mig igen. Något som skadar mig, något som inte vill att jag ska vara lycklig. Jag vill vara lycklig, jag vill leva. Men något stoppar mig, skuldkänslor? Kanske.

Jag sörjer Mimmi, mer än vad jag gör för någon. Hon var den enda som verkligen älskade mig, som förstod mig, lyssnade på mig. Hon blev sjuk, glömde bort mig. Hon dog. Lämnade kvar gamla bilder, minnen och en lukt som jag inte kan förklara. Ibland känner jag den lukten. Då känner jag mig trygg. Jag saknar henne. Jag saknar alla som vi flyttat ifrån. Som lovade att vi alltid skulle vara vänner. Jag saknar alla som lovat att alltid finnas för mig men som har glidit bort. Precis som alla andra.

Jag vill inte älska, jag vill inte känna, jag vill inte ha närhet. De jag kommer för nära försvinner. De jag älskar försvinner. Ibland kommer det sig att jag kommer för nära i alla fall och inte kan värja mig längre, då hatar jag mig själv.

Nej, jag hatar inte mig själv, jag blir besviken på mig själv.

Det finns en, en enda person som står mig så nära som jag någonsin kan låta någon vara. Jag tror hon vet vem hon är när hon läser det här.

Nu vill jag leva.

Okej, jag vet att jag nyss skrev men jag kände att jag ville skriva igen.

Jag ser mig omkrin, jag ser väggar, tak, golv... Saker. Obetydliga saker som ett saltkar. Hur skulle vårat liv vara utan detta saltkar? Skulle livet förändras utan ett saltkar? Utan en vattenkanne eller utan skålen full med mandariner i, skulle vårat (mitt) liv se annorlunda ut utan dessa saker?

Jag menar, om jag slängde eller hade sönder en av dessa saker. Hur skulle jag känna då? Ledsen? En tomhet? Nej, jag tror inte det. Det är saker, saker som man köpt för att man kan. Vissa kan inte ens ha en skål med mandariner. Mandariner var ett svårt ord att skriva idag. Men i alla fall. Varför har man så mycket saker? Jag skriver detta samtidigt som jag tänker på att jag faktiskt under ett halvår köpt en ny dator, mobil och en bärbar dvd och massor med annat. Det var iof för att jag behövde alla sakerna, kanske inte den bärbara dvdn men det andra. Men ändå så känner jag... Vi behöver inte allt vi har i hemmet. Vi skulle kunna slänga hälften av allt och fortsätta leva som vi gör idag. Saker står och samlar damm och vi använder dem aldrig.

Jag hatar att få dessa random idéer och tankar. Men jag bara undrar. Jag blir frustrerad och irriterad på mig själv. Nu ska jag lägga ner och fortsätta tänka utan att skriva ner allt i bloggen Bayah.

Sitter i köket, musik och pluggar. Klockan är mitt på dagen och det luktar vinäger här. Jag har precis påbörjat min diet, så det är dag 1 av grapefrukt dieten.

Vidrigt men det ska resultera i snabb viktnedgång. 4-8 kg på två veckor.

Jag känner om jag ser resultat av det så kommer jag kunna fortsätta med den dieten i några månader tills jag åker bort och då kan jag återgå till en normal diet med balanserade och vitaminrika måltider.

Jag var hos psykologen imorse. Det gick bra, han var bra. Han sa att jag var den andra han mött på med samma fobi som jag har, han har jobbat som psykolog i 47 år. Han sa att det fanns en speciallist i Gävle, men han sa också att han vill prata mer med mig för att han tror att jag själv har lösning. Jag vet ju vad problemet är, vad som har gett mig problemet och att jag kan kontrollera ångesten till en viss nivå. Han var fullbokad ganska länge nu men vi ska träffas igen om 3 veckor, eller om 2½.  Det ser jag fram emot. Efter besöket gick jag ner på ICA och inhandlade tonfisk åt katten och mötte Emma, Viktor och Jonas. De skulle iväg till Jonna. Det kändes lite bitterljuvt men ja. Jag ska iaf senare med Maria och planera lite. Jag vet inte riktigt när hon kommer men det visar sig.

Jag får sitta och plugga så länge, ska nog ta en dusch snart för att värma upp kroppen lite. Jag fick nästan inte upp nycklarna ur fickan när jag skulle låsa upp förut. Jag var stelfrusen. Jag börjar bli lite trött på kylan. Jag pratade med en och hon sa att det var hela -8 där hon bodde, jag blev svartsjuk. Jag vill också ha så "varmt".

I Juni får jag en liten kusin till, jag är jätte glad och det kommer komma en till liten "Larsson". Lova kommer nog bli världens bästa storasyster.

Brown Eyes - Lady Gaga. Jag älskar den låten. Jag känner mig så... Jag vet inte. Jag känner mig relaterad till låten. Det är en sådan sång man inte kan sjunga med till men man kan hela texten och kan lyssna på den om och om igen. Jag älskar den.  Jag har inte riktigt fattat att det är Januari än. Förra året gick så extremt fort.

Januari förra året var så underbart, jag flyttade och fick nytt självförtroende.

Februari, var lika underbart

Mars, också lika underbart

April, helt ännu mer underbart.

Maj, underbart.

Juni, började bra, slutade i tragedi och jag förlorade henne.

Juli, skit

Augusti, skit

September, skit

Oktober, skit

November, fyllde 20... Skit

December, lite bättre. Ser en framtid.

Nu ska jag nog sluta skriva för det känns som att det kommer bli ett extremt långt inlägg om jag inte slutar snart. Nu ska jag göra något effektivt, som att uppdatera statusen på facebook eller något. Nej, läxa Olga, läxa!

Hej då 

Nu sitter jag nere i källaren. Det är stökigt, det ligger batterier och sladdar och gamla laddare på golvet. Hade en ny fotosession idag med Fanny. Fick några få riktigt bra bilder som jag publicerade på min deviantart.

Jag är fortfarande mest nöjd med den första serien vi gjorde men det är väl tre stycken ur de två andra serierna som jag också verkligen gillar.

Jag har fått väldigt bra respons och det är jag väldigt glad över.

Det är skönt också att jag kan fota även fast det är -30 grader kallt ute, jag kände när det blev så där kallt att, neeej, nu kommer jag inte kunna fota på hela vintern eller tills jag åker i alla fall. Men så kom Fanny på den goda iden att hon skulle stå modell. Vilket resulterade att göra om halva mitt rum till en studio och några väldigt bra bilder. Jag är nöjd.

Iaf, jag känner mig ganska så trött men vet inte riktigt hur jag ska kunna sova. Jag känner mig rastlös och nervös över något jag inte riktigt vet vad.

Jag håller på att läsa en bok "Vår lilla hemlighet" Jätte bra bok hittills. Jag känner igen mig väldigt mycket i boken. Inte bara hur pappan är utan också hur mamman är mot dottern innan det sker en förändring eller att ja, jag vet inte. Jag känner bara igen mig . Snart bär det av till skolan igen och jag ska sitta med klassen och berätta om den här boken. Jag vet inte vad jag ska berätta om den, vad jag ska kritisera eller något sånt alls. Jag känner att jag har en klump i magen av det. Men jag ska läsa ut den och sen skriva ner mina tankar och lära mig det utantill och sen berätta för klassen, tror jag. Jag har pluggat ganska mycket idag, vilket känns bra. Jag är glad att jag tog mig tid att göra lite religon och SK. Några uppgifter blev gjorda i alla fall.

Nu ska jag göra något helt annat, jag har inte bestämt vad än, men något.

Hon kommer aldrig älska dig mest.